hakuuna matata

Idag fick jag reda på den mest intressanta saken på mycket länge. Birger Jarslgatan var för länge länge sedan en enda lång flod! Det tycker jag var besynnerligt uppseendeväckande och intressevärdet på den nyheten var HÖG!
Jag menar, det är ju lite små ballt. Något som även är lite små häftigt är att Stureplan en gång var värsta slumområdet och att Sergelstorg kallades för Sergelbacke, eftersom det var en brant backe mitt i dåvarande city! Fan, varför har gamla STHLM rivits? Jag vill göra ett tidsskutt back to the 50´ies! Hell yeah, det skulle vara ruskigt fräscht!

I lördags för snart två veckor sedan var jag och några vänner (däribland mina coola kompanjon Elin) inne på Djurgården (animal farm) i hufvudstaden och avnjöt en underbar dag precis vid vattenbrynet vid Astrid Lingrens Junibacken. Det var en varm dag och stockholms annars så stressade invånare tog sig tid att spendera en lugn och skön dag i goda vänner lag ute på udden. Så långt ögat kunde se var det lyckliga människor (många av dessa iförda stora hollywood bågar) och den glädje som spirade i luften var svår att undgås. 
Vi hade bestämt att var och en skulle ta med sig vad de önskade att spise, men  hade dock enats om att all mat skulle kunna grillas på den finfina engångsgrill vi skulle inhandla på Coop Extra innan vi hoppade på tåget.
Väl på buss 42 (?) som skulle ta oss ut på den folktäta udden utbrast någon att den mest vitala ateraljen saknades - tändaren. Som den goda själ jag faktiskt är, erbjöd jag mig att hoppa av vid dramaten och springa och köpa en tändare altern. tändstickor i den ovanligt välutrustade Pressbyrån på Birger Jarlsgatan.
Detta förslags möttes med blandade kommentarer som slutligen resulterade i att jag stannade kvar på bussen.
Problemet kvarstod, men det kändes inte alltför betydande då jag faktiskt hade förberätt en alldeles underbart god pastasallad, så jag visste att jag i alla fall inte skulle slippa gå hungrig hela kvällen lång.

Hur som haver hade jag tänkt bespara er läsningen om hur härlig vår afton faktiskt var, det ovanstående har målat en tillräckligt bra mental bild i era kloka huvuden.

Min poäng med detta inlägg var den mystiska påsen. Den goda pastasallad jag tidigare nämnde uppskattades av samtliga och smickret såg inte ut att ha ett slut.
Den var dock aningen dryg och mäktig vilket bidrog till en del mätta magar innan burkens botten ens var synlig. 
Jag bestämde mig för att spara plastburken och dess resterande innehåll och därmed värna om vår fina miljö.
Detta skulle jag inte ha gjort. Eller jag kan säga såhär, jag gjorde helt rätt i att spara burken, men jag borde inte ha sparat dess innanmäte då burken har stått i en påse i mitt rum (!) och skrutit med sitt fula yttre i snart två veckor!
Jag är nu hemskt rädd för att det snart skall börja avlägsna sig en oönskad lukt, men jag förmår mig inte att göra någoting för att förhindra den framtida situationen,..det är för jobbigt och jag är för trött. Och det mest framträdande skälet till att jag inte gör någonting åt det är att jag är rädd att det ligger några äckliga djur eller oupptäckta växtligheter i den tidigare så vackra burken. hu! Jag funderar på att jag ska leja någon att göra det åt mig, kanske Elin. hon verkar på. Annars kommer den stå där i all evighet och mitt rum, som redan ser ut som en sanitär olägenhet, kommer att belönas med en oroväckande odör.
Shit!

 

En vacker vårdag i början av april var de två vännerna Josefine och Elin på promenad genom staden. De hade spenderat en underbar eftermiddag vid vattnet på Strandvägen. De hade ätit gott, Elin en chicken burger och Josefine en stulen chicken tasty.

Vid normanstorg stannade de vid en papperskorg (lite liknande den till höger på bilden) just som de skulle slänga sitt skräp ser Josefine ett nummer av Elle på botten. Hon vänder sig till sin vän Elin och frågar "Vill du ta upp den åt mig", Elin svarar "Ja, självklart jag älskar att sticka ned halva kroppen och gräva runt i en smuttsig papperskorg mitt på normanstorg". Josefine säger då "Men Elin, jag vågar inte och du är så modig", Elin blir mycket smickrad av komentaren och lutar sig ned i papperskorgen och tar upp tidningen, även då hon inte ville. När Elin kommer upp till ytan igen lämnar hon stålt över tidningen till Josefine, hon säger då "Nä den där tidningen tänker inte jag läsa den är ju smutsig". De slänger sitt skräp + den smutsiga tidningen och fortsätter sin promenad genom staden. //Elin
 

De få stunder i veckan jag träffar på min far (the arbetahollick) fördriver vi kvalitetstiden genom att argumentera om fjärkontrollen. Denna sport är jag överlägsen på och han vet om det, då han argumet kan sjunka till "din tröja är ful "nivå. Men de gångerna han lyckas komma på det faktum att det är han som betalar blir det jag som är tvungen att krypa ned till vår skogstv utan ens kanal 4. Detta senario råkar alltid inträffar samma dag som svt visar den fruktansvärt horibla bajs serien Höök. Huvudrollsinnehavaren är den sämsta skådspelaren sedan jag som 5åring feaka överaskning över de julklapparna jag visste att jag skulle få. Inte bara de, skådespelarna som ska vara döda andas DÖDA MÄNNISKOR ANDAS INTE.

Vi vill ta tillfället i akt och passa på att tillägna detta inlägg till vårt störtsa (och enda?) fan Linn Svensson. Du har alltid varit där för oss, i ur och skur, hagel som solsken, pollensäsong som snöbrist. Det vi försöker säga är att du, Linn, är en otrolig inspirationskälla för oss båda. Du är en klok kvinna, en kvinna värda att minnas, en kvinna med stor erfarenhet och ett mod som enbart kan mätas med en plattfisk(s) -stav gurun elin har invändningar gentemot detta S.
(Linn ta detta postitivt, möt det med ett "w0t", vi gillar dig, du har skön stajl)
För att ni ska få en större inblick i hur underbart och otroligt laglydig flickan är, har vi efter viss argumenation enats om att vi nu ska publicera en bild på den kvinna vi båda svärmar för: Här har ni -> Linn Svensson, håll tillgodo!

Vi är två manodepressiva flickor med ett lingo utan dess like från Jämtland, som sålde våra kroppar för att slippa Norrland. En sommar begav vi oss ned mot stockholmstrakterna för att bli ett med stureplans bratsens metropolitan, men till vår stora besvikelse hamnade vi i den tämligen tragiska förorten Huddinge. Då vi inte förstod oss på varken kollektivtrafik eller vägskyltar som vi aldrig tidigare skymtat uppe i kala Norrland, befinner vi oss än idag i den betongtäta förorten med kroppar sargade som få, då vi färgäves sålt våra kroppar i hopp om utbtyte om nödvändig information om hur man tar sig in till innerstaden.
Det glamousrösa liv vi lämnade Jämtland i hopp om att finna har vi än idag inte skådat. Men de flashiga bilder som så vackert finns att skåda på Stureplan.se håller vårt mod uppe om att det glamourösa liv vi fortfarande trånar efter finns inom räckhåll. En dag, om än vår sista, ska vi..ää..typ..göra nåt coolt .ochää, ah! och det är typ bra